Jag har blivit storstadsfjolla med allt för mycket godtänk om kommunal för- och tätortstrafik. Min mun ger mig ingen sparkande hjälp till ordbajs eller kvitter. Jag spottar ut för jag får inte svälja. Tar alla ickebefintliga tillfället att hoppa högt och skrika högre när någon annan redan har kastat sig över. För länge sedan vrålat hej. Prestationsångesten står mig upp i halsen när allt innanför pannbenet känns lika överkokt som skolbespisningens sötsliskiga risgrynsluncher. Jag är nog den enda i den här staden som redan gått med långkalsonger till plugget.

 

Om en månad, när livsomställningen lagt sig och jag har besegrat hon som är jag, då, då kommer jag inte kunna göra något annat än njuta.  

 

Steg 1 mot pånyttfödelse: Tourist History + Sam's Town 

 

 

 

 

I kväll måste vara den första kvällen på hela tråksommaren som jag jobbat klart innan 20:30, ramlat innanför ytterdörren strax före tjugoett. Det fick var gott nog, då hoppet om en sevärd långfilmsromans på bästa sändningstid tydligen var alldeles för mycket begärt. Inte ens Drömkåken visar i någon kanal. Eller Macahan. Och sista halvlek av Lotta på Liseberg får inte fjärilarna att krocka i någons mage. 

 

Från och med efter i morgon ska jag inte nämna något om jobb på många handfulla månader.

 

Jag har levt väldigt självcentrerad och känt mig gråtråkig ett väldigt långt tag, varken haft nära till skratt eller lust till tal. Ett allmänt förlåt. 

 

+ The Embassy – It Pays To Belong