Det doftar kanelsnäckor och kardemummaknyten i hela trappuppgången. För första gången någonsin har jag kalljäst en sats vetedeg över natten. Det känns alltid lika kritiskt att dra igång ett bak. Ungefär som att hångla för första gången på ett halvår. Pirrigt. Inte för löst. Lagom knådat. Varsamt. Hur kommer det att sluta? Skitbra (sitter i benmärgen dhö!). Hur som helst. Har fyllt 3-liters fryspåsar med 4 - 5 bullar i vardera och konstaterar att jag kommer att bli en riktigt, jävla dålig bullmamma. Fy fanken för att bjuda över grannbarnen på mjölk och halvkilosbröd.

Världsabraig pannkakslunch. Päronmarmelad är den nya drottningsylten. Idag har jag 16 dagar kvar på jobbet. För stunden känns det precis lika roligt som färska skoskav, analklåda och solsveda att spendera dagarna där. Men det som inte dödar det får man blåmärken av. Och med ett par plåster kommer du långt.

I måndags sa jag upp mig från världens bästaste bästa jobb. Det känns precis lika skönt som att ha tagit steget ur en fin men dålig kärleksrelation. En sån som får dig att ligga vaken om nätterna, hjärtat i halsgropen, och som inte ger dig mer än nödvändigt mycket närhet när det enda du vill är att somna tätt, tätt intill.

Sliter mig själv mellan drömmar och verklighet. Vaknar mitt i natten med hjärtat i halsgropen, en stickande, kliande känsla från ljumskarna ner till hålfötter, fullt övertygad om att jag precis har gjort världshistoriens mest ogenomtänkta och smaklösa tatuering på vänster smalben. I själva verket bränner det i benen för att jag envisas med att inte lägga pengar på nya arbetsskor och stödstrumpor. Men åderbråck är å andra sidan riktigt sommarsexigt.

Igår skålade ett dussintal vänner och jag in våren på en av stans grekiska restauranger. I femstjärnigt sällskap och med gott i glaset blev jag alldeles lagom fnittrig, kunde för stunden koppla bort allt som stavas jobb och svullna vader.