En bortglömd betalningsanmärkning från SL gjorde sig till känna mellan skärmen och tangentbordet på min bärbara dator. Tillsammans med den återkommande andrahandshyran och den sporadiska, men ändå relativt kontinuerliga, kostnaden för att kratsa bort beläggningen av tandsten är dessa fakturor i särklass det tråkigaste jag kan bli påmind om att behöva punga ut stålar för. Men vid det här tillfället, som för i övrigt inträffat för tre dygn sedan på tåget mellan hemstad och hemort, kändes det förundransvärt okej.

Vid det där tillfället, för de där tre dygnen sedan, när de fyrtiofem sms-biljettsslantarna, adresserade till portnummer elva i en Folksam-etta utanför Nacka, femton minuter med buss 471 från Slussen, gav sig till känna insåg jag att jag inte vilat ens en blick på datorn under julledigheten. Helt glömt av måsten. Bara vankat omkring och mått. Funderat. Stundvis analyserat. Delar av en rannsakning har lett hit.

Vad är en tanke?

Så fort jag fångar tid för reflektion börjar jag alltid ifrågasätta hur fan min vardagssituation ser ut. Jag börjar förundras över rutinmässiga mönster, väger vikten av överflödigt önsketänkandet, blir förbannad när jag inser att jag gång på gång förminska mig själv, trött på försakandet av jaget och irriterad över de glömgömda ting jag älskar. Och jag älskar ju att skriva.

Hjärtat sjunger rytmiskt till pulsen i ett fungerande kretslopp.

Bortskämd med kärlek, med ett jobb att älska i en storstadstad jag älskar bland individer som älskas, måste jag lägga manken till och ifrågasätta - ”varför i hela fridens gör du, Hanna Ebba Charlotta Wessman, på detta viset?”.  

Tänk inte. Ge efter.

Nina Åkestam skrev en krönika för Metro i fjol, beskrev hur hösten symbolisera nystart. Säg, är det inte den identiska känslan vi alla kan fångas av vid återkommande årsskiften? Ett nytt förlopp som ska fyllas av oändliga möjligheter och nya erfarenheter, löften som ska ges, livsstilar som ska formas. Omskolas. Andas ut det förgångna. Vräk i dig av det obeprövade. Införskaffa en vågad frisyr eller löp ett helvetiskt maraton, anslut dig till en handfull dejtingappar eller skaffa ett strävhårigt marsvin. ”Tänka stort, dröm större”.

Det blir enkelt först när du tillåter det.

Trots att jag inte tror på nyårslöften finns det ett jag är villig att ge mig själv. Att äga min fulla potential. Att vara ärlig och upprorisk när andan finner rum. Att fortsätta utmana jaget i situationer, aldrig jaga för snabbt men att alltid våga gapa något större. Att låta garden för säkerheten i normallägen falla och bana väg för orealism. Att helt utan tankekraft ge efter för vad livet är.

Livet är. Är livet nu? Livet är nu. Nu är livet.