Vissa dagar, om än för väldigt korta sekundögonblick, tror jag på att mänskligheten kan var vacker. Som när en kombi under vardagstrafikens fyra-till-fem-rusning medvetet bildar ett råtthåll i lämmeltåget av personbilar, låter mig korsa Glömstavägens motgående fil för att lyckas ta mig den där sista halvkilometern hem. 

 

Eller som när jag kissat ner mig i upptäckten av att Tracy Chapmans samtliga album plötsligt finns tillgängliga på Spotify. 

 

För att inte tala om stunden då du får reda på att du ska bli moster.  

 

Vi har sålt lägenheten nu förresten, vilket i sig måste betyda att jag officiellt är hemlös i Linköping och mest överallt och att jag vid nästa flytt spikar upp mina egna tavlor i mina egna rum och att jag måste bli vuxen på riktigt med allt vad det innebär och att jag måste sluta vara så onödigt jävla uppstressad hela jävla tiden.