Efter att ha tackat nej till både östkustjobb och närbutiken på landet korsar jag alla mina fingrar och hoppas, hoppas, hoppas att intervjun i förmiddags gick vägen. Blotta tanken och vetskapen om att jag kanske kommer att ha noll form av sysselsättning under sommaren börjar skrämma skiten ur mig, såhär sista veckan med världens bästaste fasta anställning. Jag som är arbetsnarkoman och som anser att det är ett privilegium att få gå till ett jobb varje dag är eventuellt, utav helt fri vilja, arbetslös när jag vaknar upp på måndag morgon. Det är pirrigt. Nervöst. Vill gärna rådge mig själv om bästa sätt att umgås utanför allt som kretsar kring kollektivavtal och timlön.

Ledighet. Det känns som något väldigt nytt för mig.