En mor med son och nyfödd i barnvagn är ute och strövar. Fullt påklädd i den urväxta munderingen från fjolåret rusar Johan eller Emil (eller vad nu pojkar i tvåårs åldern heter idag) upp för sluttningen mellan nyponbuskarna och cykelbanan som leder till och från stan, lägger sig avlång på marken, och rullar (kastas) ner i rännstenen. Han sätter sig upp, något omtöcknad, skitig om kinderna och bara ler.

Hela helgen har jag levt på ett liknande lyckorus som måste bubblat innanför Johan eller Emils overall under de där få sekunderna.